Candyman's kennelSiberian husky till arbete och vardagsglädje |
 |
Polardistans 2017
| Hundarna | Etapp I | Öjvasseln | Etapp II | Epilog |
Etapp I
Veckan före loppet var jag riktigt stressad och nervös. Vaklnade vid femtiden varje morgon med hjärnan full av PD. Packningen kollades och kollades på nytt. Listor skrevs och skrevs på nytt. Men vi kom iväg på söndag morgon. Hundarna skrek av upphetsning när jag lastade in dom i släpet. 35 mil senare var vi framme. Hittade en parkering bredvid Joakim o Mari. Inkvarterade mig på vandrarhemmet.Veterinärkontrollen gick bara bra. Mikki var faktiskt ganska lugn när veterinären kollade honom. Tisdan flöt på med utrustningskontroll och förarmöte. Hann också med lite tid på sängen på vandrarhemmet.
Lars Jämtsved med sina samojedhundar
Solnedgång över Städjan
Så kom onsdan och idag skulle vi äntligen iväg. Det var fri start mellan klockan ett och tre för min klass. Runt klockan två var vi färdiga att ge oss iväg. Men det blev en stunds fördröjning eftersom 90-graderskurvan ner mot sjön blivit så uppkörd att jag fick "bogsering" ner till strandkanten. Fick väldigt bra hjälp av volontärerna! Så var vi då på väg över sjön och upp över vägen och vidare upp över hygget i början av spåret!
Etapp I 95km Total stigning 1298m
Etapp II 70km Total stigning 809m
Det var samma spår som i fjol och hundarna travade på i bra tempo. Vi passerade de välkända platserna med off-road platsen och stugan med hundar bredvid ån. Vidare upp genom skogarna och kom efterhand upp på de vidsträckta myrmarkerna. Stannade för en första snakkning och konstaterade att vi kommit en bit längre än första snakkningen i fjol. Hundarna var riktigt pigga och starka och vi klättrade stadigt på upp mot Vedungsfjället.
Skuggorna blir längre och längre
Upp mot Blåsut
Det blev en fantastisk eftermiddag och kväll. Vädret klarnade allt mer. Skuggorna blev längre och längre. I sydost steg en (nästan full) måne upp. Västerut gick solen ner i en spektakulärt färgad himmel. Vi passerade ett mindre samojedspann (som verkade ha det tungt) och tuggade på upp mot Blåsut. Det var inte mycket vind, men fullt tillräckligt för att spåret skulle vara helt igenblåst så fort vi kom upp på kalfjället. Så en lång sluttning ner mot Lövhögen. Sista branta biten ner mot ån hade alla tidigare spann bromsat rejält, så det hade blivit djupa fåror i skoterspåret. Tänkte på stackars pulkaåkare! Vi åkte förbi stugorna och sen planade spåret ut och det var lätt körning upp längs dalen mot nordväst. Mindes ju hur det var förra året. Så jag hade planerat att köra ganska långt upp i dalen innan vi skulle ta en längre rast. För sedan visste jag att vi hade en jobbig bit upp på fjället.
Vi hittade en bra plats att stanna. Och det blev en ren lyx-snakkning! Dubbla snakkportioner till hundarna och mushern fick käka sin "matiga smörgås" och ta ett par muggar te. Några spann for förbi och de undrade nog vad jag hade för mig. En frågade t.o.m. om allt var OK? Jomän jag har aldrig mått bättre! Efter en knapp timme drog vi vidare. Det hade mörknat och vi kämpade på uppför sluttningen. Igenblåsta spår och de gamla kryssen utan reflexer var ofta svåra att se. Kom i alla fall upp till korset. Där tyckte Lisa att vi skulle ta av rejält åt höger. Nja det var nog lite för mycket till höger! Vände och tillbaka till korset, Men där upp lyste en ledreflex i pannlampans sken. Men det var också fel spår. Så vi vände igen och tillbaka till korset. Men nu hade jag lagt upp spåret från i fjol på GPS-kartan. Så vi kröp fram meter för meter och kollade noga. Och till sist så var vi på rätt väg. Men jag får säga att "bekräfta-skyltarna" hade mycket dåliga reflexer! Och sen följde en lång lång lång ja nära en mil lång nästan rak sträcka av spåret över en flack fjällterräng. Hundarna traskade på, månen sken bakom ryggen så pannlampan behövdes knappt. Och tänka sig - där framför oss drog ett grönt norrsken upp över himlen! Det var nästan en religiös känsla. Och den gamla musherdevisen "I have seen God - and he was a dogmusher" dök upp. Jag har läst den flera gånger och på nåt vis förstått den. Men nu upplevde jag den själv!
En bra bit bakom mig såg jag en pannlampa. Korset dök upp ganska snart och vi tog av åt vänster. Körde på tills vi kommit ner i dalsänkan innan den rejäla stigningen upp till banans högsta punkt började. Här stannade vi för en snakkstund innan vi drog iväg igen. Passerade ett spann som inte gjorde någonting för att underlätta omkörningen. Hundarna var dock riktigt pigga och starka och fortsatte oförtrutet uppåt. Jag behövde inte sparka så blodigt mycket. Kom ikapp Lars med sina samojedhundar. Han stannade upp så jag smidigt kunde passera. "Nu är vi väl snart uppe?" ropade han. Jag skrattade gott och sa att det nog var en bit kvar. Men vi kom så småningom över fjällryggen på 950 meters höjd. Sen följde en del spektakulär körning nerför fjällsidan ner mot Morvallen. Passerade stugan där jag och Sniper tältade en sommar för några år sedan. I år var inte spåret efter Morvallen lika super-pistat som förra året. Men här nere i skogslandet var det i alla fall inga igendrivna spår. Dock är den här sträckan ganska så monoton. Det går på en väg nästan fram till Öjvasseln. Och många långa raksträckor. Men hundarna trummade på och vi passerade korset ner mot Dalkojan. Vidare framåt. Kom fram där vägen blir lite mer omväxlande. Förbi platsen där malamutspannet campade förra året. Mötte en skoter med hundburar på släden. Sedan en del uppförsbackar, förbi en samling kojor i skogen. Och sedan roller-coaster-biten som slingrade fram genom skogen ner till checkpoint. Riktigt bra att ha en rejäl MagicShine-lampa på släden sådana gånger!
| Hundarna | Etapp I | Öjvasseln | Etapp II | Epilog |