I år var det sjunde året i rad som jag var på
vintersamlingen på Femundtunet. Första året som handler åt Per Agefeldt
och med två unghundar i skuffen på Volvon. Nästa år fick jag låna hundar
av Agefeldts och kunde starta i fyrspannsklassen. Och sedan kunde jag
vara med i fyrspann med helt egna hundar. Varför åker man då till
vintersamlingen år efter år? Ja först som sist: det är näppeligen i
första hand för själva tävlingens skull. Nej det som är vintersamlingens
själ och hjärta är den sociala biten. Att träffas och snacka hund, prata
hund och andas hund med andra siberian-husky-dårar. Och många kommer hit
bara för att träffas utan att vara anmäld till någon tävlingsklass. Jo
kanske man testar sina hundar i rekrutteringløpet lördag eftermiddag.
Typiskt nog är Musher-Dinner på lördag kväll EFTER det att tävlingarna
är avklarade. Där ska ingen behöva fundera på sekundstrider eller
strategin för nästa dags lopp eller grunna på om man möjligtvis måste
ägna kvällstimmarna åt ett sent besök i vallaboden. Visst är det roligt
med ett bra resultat, men tävlar gör man lite däremellan på spår som
kanske inte är dom allra bästa men som kräver sin man (eller kvinna).
Efter att tävlat på Åsarnas perfekta spår helgen före blev kontrasten
påtaglig. Ett töväder precis innan tävlingen och sedan köldgrader natten
före hade gjort det en-skotermatte breda spåret halt som en tvål medan
snön på sidorna erbjöd den oförsiktige åkaren en ordentlig ”mulning” om
man råkade missa en sväng. Och svängde gjorde det På många sträckor
slingrade sig ”løypan” så tätt mellan tallarna att ärmarna på jackan var
fulla av kåda vid målgången! Det var inte bara jag som gjorde närmare
bekantskap med kung Bores vinterskrud. Djupa gropar här och var längs
spåret talade sitt tydliga spår. Man undrade i sitt stilla sinne hur
många Ringsnes spårläggaren hade innanför skutteroverallen när han körde
upp spåret första gångenJ Men trots det vill jag säga: roligare spår att
köra finns knappast! Och fantastiskt vackra med norska fjäll runt
kanterna.
Tja där finns många historier genom årens lopp om spåren på
Vintersamlingen. Vem minns inte det år då ett spann missade en sväng och
hamnade ute i lössnön borta vid vindskyddet. Resten av spannen följde
efter och snart var där fullt av spann och förare som simmade runt i
snön och försökte ta sig tillbaka till spåret. Gissa om där osade bränt
av eder på karlskogamål och älvdalsmål och andra tungomål. Och hur var
det: ligger gympaskon fortfarande kvar där eller blev den återfunnen i
snömassorna?! I år gick dock spåret för säkerhets skull på sjön nedanför
denna hemsökta plats.
Hur gick det för ”Di Svenske” i år? Ja nu var vi inte så många. Inträngt
mellan Åsarna och SM och dessutom inte längre meriterande var vi bara en
handfull svenskar med på vintersamlingen. Moa Björk vann 4-spannsklassen
i sprint, Elin Björk kom tvåa i 6-spann sprint där undertecknad fick en
fjärde plats (8 sekunder efter hedersknyffeln Hågen Bjørgum). Sen får vi
förstås räkna med Manfred som vann Huskyløpet 50km 12-spann (träningstur
inför Polar Distans?!). Samt Göran Hult - gift med en norska och
emigrerad till vårt västra grannland. Även han startade i 6-spann sprint
med sina vackra svart-monster. Hans tid första dan fick oss nog att
undra om han kanske för säkerhets skull hade kört 8-spannsklassens
18km-bana?!
Alla resultat på http://www.siberian-husky.net/
Till sist: Unna dig en mysig hundhelg på Vintersamlingen. Den kan vara
svinkall och besvärliga spår och massor med snö och, och bara helt
underbar! /Ola Lindgren