Klicka på bilden för webalbum
Med på turen var Jocke och han fick hjälpa till och bära 3,5 kilo av packningen i sina klövjeväskor. Jag var beredd på en jobbig tur. Men första kilometrarna upp till vindskyddet var rätt lättgångna. Svagt uppför, nedfallna träd genomsågade och spångat över de små myrdrogen.
Överallt syntes spår efter ovädret i augusti 1997. Omkullvräkta träd i gigantiska plocke-pinn-brötar. Barspolade stenområden och väldiga rasbranter. Strax innan vi kom upp till vindskyddet kunde vi gå ut till kanten av en mäktig ravin där Göljån rann i botten omgiven av rasbranter och överströdd av torrrakor. Sen började det...
Det hade regnat en del här uppe denna sommar så stigen var lerig och hal och slaskig. Här uppe hade man ej röjt bort alla vindfällen över stigen vilket tvingade oss till omvägar. Och så började det gå mer och mer uppåt. Så Jocke drog och slet och jag hängde på och försökte hålla balansen.
Efter ett par svettdrypande kilometer kom vi upp i mer öppen terräng och det planade ut en del. Det var blött och slirigt ett tag men rätt OK. Sen kom den första ravinen. Den första försmaken av vad som komma skulle. Ner för en slipprig brant och sedan upp igen på andra sida. Så lite lugnt ett tag. Sen nästa ravin. Sen kom den verkliga monsterravinen. Riktigt brant nerför. Du kunde inte gå utan fick halka dig ner medan du försökte hålla fast i gräs eller små björkar som växte i branten. I botten av ravinen fick vi gå över ett väldigt klapperstensfält. Sen på andra sidan uppför en lika brant sluttning. Usch det kändes. Sedan bara ett par små mindre raviner innan den sista mördarbacken upp till Göljåstugan. Drypande av svett och med uppbjudande av mina sista krafter staplade jag fram till stugan. Jocke - oberörd förstås - i täten och när han rundade stugknuten hördes ett par upphetsade röster. Där satt ett par tyska grabbar och spelade brädspel och hade inte hört att när vi kom.
Jag pustade en stund. Kollade in i stugan som verkligen låg perfekt till med en fantastisk utsikt genom fönstret. Gick sedan en bit upp längs bäcken och hittade till slut en tältplats. Här på Fulufjäll är mossan oftast 1-2 dm djup eftersom inga renar betar här uppe. Så vi fick en riktigt skön botten för liggunderlaget. Sen gjorde vi tidig kväll och efter en kort stunds läsning somande vi båda sött i tältet vid niotiden.
På onsdan sov vi till kl sju. Jocke hade snarkat som en björn i vinteride hela natten och tyckte förstås att detta var toppen! Från tältplatsen hade jag en fantastisk utsikt över skogslandet bort mot Vedungsfjället. Kunde se fjället där jag i vintras åkte med hundarna under Polar Distans. I trakten av Särna syntes det att morgondimmorna låg tätt i dalgången. När jag pysslade med morgonbestyren kändes det allt att kroppen tagit en del stryk av gårdagens slitsamma vandring. Så i stället för att ta en lång dagstur runt Tangsjön-Särnmanskojan så bestämde jag att gå till Risdalskojan och tillbaka.
Efter en behaglig förmiddag gick vi iväg med lätt packning. Det blev en avslappad dag. Ganska lätt vandring. En vacker och intressant del där stigen passerade Göljån och ett litet vattenfall var strategisk placerat strax nedanför vadet. Sedan en högfjällsplatå innan det bar nerför mot kojan. Sista hundra metrarna ganska steniga. Hade en lång skön lunchpaus precis nedanför kojan (som nu fått golv sedan mitt förra besök där) Vände tillbaka samma väg och var tillbaka vid tältet i god tid före middan.
Natten blev något orolig eftersom det blåste rätt hårt och det var en hel del oväsen i tältet. Men å andra sidan sov vi till åtta så det jämnade ut sig. OK - nu hade vi stigen ner till bilen framför oss. Packningen var nu lite lättare. Men att gå nerför de här branterna med en ivrig hund i täten kändes lite vanskligt. Men vi hade gott om tid och tog det väldigt lugnt neröver. Allt gick bra och när det blev lunchdags gick vi ner till ån där stigen går upp mot Risdalen. Hade en perfekt lunch på grusbankarna strax nedanför bron.
Fortsatte neröver. Att gå samma stig två gånger kan tyckas tråkigt men faktum är att det blir en helt annan sak att gå den från andra hållet. Man ser andra saker och får helt andra utsikter. Dock var det nästan lika jobbigt så det var skönt byta till torra kläder när vi kom fram till bilen. Ja det blev ett par härliga dagar. Dock onödigt jobbig stig så nästa år får det bli lite lättsammare vandring. Jocke var synnerligen nöjd med den här turen. Tänk att få jobba på dagarna och sedan sova med husse alldeles själv! Vad mer kan en husky begära??