Drevdagen februari 2010.

Söndag 31 januari:

En ganska så rörig och stressig och resfeberrik start på den här slädhundsveckan. Men OK – vi kom iväg strax efter kl 10 denna kyliga söndagsmorgonen. Vi hade nu fem valpar kvar så vi kunde klämma in alla hundar i släpet. Malte fick åka i samma box som mamma Lisa medan Mellis, Miley, Malvin och Molly samsades i en box. Det var kanonfint väder även om temperaturen låg runt -17-20 hela vägen. Jag hade rekat en lämplig rastplats via Google Earth och hittat en bra plats på en personalparkering strax utanför Mora. Det var lite spännande att se om verkligheten stämde med sattelitkartan. Och det gjorde den. En jättestor helt tom parkering med gott om stolpar att sätta fast en kätting till släpet. Där fick valpisarna sitta uppkedjade under vilda protester medan de gamla hundarna stod i kättingarna runt själva släpet. Vi fortsatte och fortsatte och klockan hann bli fem innan vi var framme i Drevdagen. Vi hade som vanligt hyrt stuga av Torbjörn och de gamla hundarna fick sina vanliga platser längs kättingen. Lisa med valparna satte jag in i hundgården där de ivrigt undersökte hundkojan där jag lagt in ny halm. Vid den sena kvällsrastning tog jag Lisa i koppel och gick en sväng runt myren nedanför stugan. Kidsen följde lyckliga med i väl samlad trupp. Sen somnade vi hela gänget utan vaggvisor!

Måndag 1 februari

När jag klev upp vid ½7 låg temperaturen på -29 grader. Onekligen onödigt kallt… Tog ut kidsen en timme senare och de hade klarat natten kanonbra. I boxen med fyra valpar var det ångande varmt rent av. De hade maten dukad i hundgården och aptiten var strålande! Sedan fick alla de andra hundar frukost och sen la jag ut halm på deras platser. Därefter tog jag Lisa i koppel och alla valpar följde med ut på en sväng på myren. De for runt som uppskruvade leksaksråttor och var snart alldeles vitpudrade av snön. Sen förflöt förmiddan med hundarna sovandes på sina halmbäddar/i hundkojan medan jag först monterade släden och sedan – efter förmiddagskaffet – gick och rekade skoterspåret inför eftermiddagens tur. Trots kylan skulle jag i alla fall ut en liten sväng!

Sagt och gjort – runt två-tiden visade termometern -18 och släden var i startposition och jag började sela på hundarna. Efter en del funderingar körde jag med 7 hundar. Men Cookie fick vara hemma eftersom jag satte Getz i led tillsammans med Casper. Detta för att få bästa möjliga kommandoledare i täten för att lotsa oss ut på sjön och hitta rätt spår bland alla olika alternativ. Och det gick jättebra trots en lösspringande svart hund i början. Efter halva sjön mötte jag två mindre spann. Jag ankrade upp och de fick leda sina hundar förbi mig. Sedan gick allt jättebra. Jag tog spåret upp mot Lekåsen och det var som vanligt jättebra. Strax före Lekåsen mötte jag ett större alskan husky spann men vi gick bara på och trots lite nosningar och gurgel gick det utan intermesson. Det var en strålande vinterdag och solen sken över de snötyngda träden. Allra helst biten över höjderna mellan Lekåsen och IdPersätern var sagolikt fin. Hundarna travade på och kylan bet i kinderna. Allt eftersom kilometrarna och tiden gick sjönk solen och temperaturen ner mot skogsranden. Tårna blev allt mer frostiga men vi körde bara en 25km runda så snart nog var vi hemma igen. Hundarna hade skött sig utmärkt och rullade belåtet ihop sig i sina halmbäddar.

Tisdag 2 februari

Faktiskt lite mildare idag. -14 i morse och sedan bara 12 minus fram på dan. Förmiddan ägandes åt promenader. Först en sväng nere på myrarna med Lisa och alla kidsen. Dom for runt som stollar och det var en sann glädje at se hur lyckliga dom var att vara ute hela gänget med mamma och husse. Sedan gjorde även Gunilla och jag en promenad längs vägen upp till Björks ställe och tillbaka. Efter lunch selade jag på PD-spannet och hade Casper och Cookie i led, sedan Sussie och Yenna, Sluggo och Frank och sist Jocke. Starten var mer kaotisk än vanligt men vi kom iväg utan missöden och ner på sjön och tog sedan spåret upp mot Butjärnen. Det var åter en härlig dag. Lite skyar varifrån lite lätt snö dalade ner. Hundarna gick i god trav som då och då slog över i galopp så här i början av turen. Ja livet var verkligen underbart. Myrar, sjöar, gamla snötyngda fjällskogar och torrfuror där solen gnistrade i snökristallerna. Den här leden har jag kört många gånger så det var som att hälsa på en gammal vän. Efter bara en dryg halvtimme var vi uppe vid Butjärnen och svängde av åt vänster. Så fortsatte vi kilometer efter kilometer. Hundarna bara gick på. Passerade Fågelåsen, hundarna bara travade på. De kändes verkligen starka och positiva. Vid IdPersätern stod några skotrar men vi bara körde förbi. Vi fortsatte vidare mot Lekåsen och i backarna där i början gick det lite segt. Men så flög några ripor iväg på höger sida och det blev rena turbodraget och jag behövde bara stå och åka på släden uppför de här ganska rejäla uppförsmoten. På en myr strax innan Lekåsen stannade jag för lite rast och fika. Hundarna fick varsin laxbit men själv hann jag bara dra i mig ett par slurkar kaffe innan jag måste lyfta ankarna och dra vidare. Då stod hundarna bara och tjöt av otålighet över detta onödiga stopp! Vi var hemma i god fart med pigga hundar efter 2½ timme och hade då kört 35km. Riktigt bra träningsdag!

Onsdag 3 februari

Idag var det Lisas dag. Morgonpasset var sig likt. Efter att hundarna matats tog jag en halvtimmes promenad med alla valpar och Lisa. Och dom for runt som vanligt. Hela gänget iväg längs spåret, ut i snön, tillbaka som ett gäng snögubbar, hittade en liten björk som måste undersökas och bitas i. När vi sen kom hem for de runt alla stora hundar och där Mellis var den allra största fjäskisen. Men sedan samlades alla kidsen runt grinden in till hundgården. De ville nog in och sussa en stund efter den långa utflykten. De gamla hundarna fick en vilodag idag och i stället fick Lisa en flyk-flyk (utflykt) tillsammans med husse..

Så nu hängde jag på mig ryggsäcken med fikat och spände på mig skidorna och stack iväg med Lisa i sele och kopplad till draglinan. Vi tog den vanliga rutten över sjön, leden mot IdPersätern och sen över Lilladrevdagssjön upp till fikastället. Lisa drog på och vi var där efter bara 20-25 minuter. Vädret var grått och mulet men att fika på såna här platser är alltid perfekt. Det gick ganska fort hem också.

Efter lunch åkte vi ner till Idre. Det blev ett mindre lyckat besök. Vi hittade allt på vår lilla lista utom bryggtratt (som saknades i stugan). Inte på ICA, inte på COOP och inte på den i övrigt välsorterade bygghandeln. Använder alla kokkaffe här uppe? Så vi får köra vår nödlösning med kaffefilter (det fanns dock) i en vanlig tratt och ner i termosen. Sedan frågan till tjejen på COOP ”finns det någon våffelstuga här i Idre?” gav svaret ”nej - men uppe i Idrefjäll.” Så det blev en torr och seg semla (säsongens enda) på Idregrillen. Enda ljuspunkten i Idre var nog den ganska välsorterade sportaffären som hade hundselar och hundhalsband från Björkis. Dock inga gaiters…

Torsdag 4 februari

Dan började som vanligt med hundmatning och sedan en halvtimmes promenad med Lisa och valparna. Under natten hade det kommit väl 1 dm snö så det blev lite snöskottning också. Sen en timmes skidtur på sjön med Lisa för att köra upp lite spår till eftermiddans hundkörning. Jag startade efter lunch med alla 8 hundar. Casper och Getz fick gå i led. Och de hittade rätt väg direkt ut på sjön och sen skoterspåret upp mot Butjärn. Nu hade en skoter och lite hundar gått före mig vilket onekligen underlättade. Men det var en hel del lössnö så hundarna fick jobba på. Men vi knallade på över de vanliga sjöarna och myrarna där torrakorna stod på led och genom de numera välkända skogspartierna. Strax innan vi var uppe vid Butjärn kom jag i fatt de två mindre spannen jag träffade nere på sjön härom dan. De stannade upp i kanten av spåret och med lite kommandon så gick hundarna förbi utan tvekan eller strul. Jag var riktigt stolt över Casper och Getz och hela gänget. Skoterspåret fortsatte sedan söderut mot Fågelåsen och så gjorde vi också. Och vid Fågelåsen fortsatte det vidare mot IdPersätern och så gjorde vi. Hundarna knallade på och det var en riktigt härlig tur – även om vädret var grått och mulet och en del snö i luften. Dock bara 5-6 grader minus. Några km efter Fågelåsen kom vi till bron som vi tyckte var lite otrevlig häromdan. Den var nämligen ganska gles så hundarna trampade ner i springorna. Nu bestämde sig Casper för att det var för farligt. Han tog ett par steg ut på bron, kom ihåg hur det var och vände. Sen hade jag ett styvt jobb att komma över bäcken. Det gick ett spår vid sidan bron ner i bäcken där det var lite öppet vatten strax bredvid. Nu hade Casper fått nog så jag fick sätta fram Sluggo i led med Getz och då kunde jag så småningom få över hundarna till andra sidan. Nu var det dock världens trassel i spannet och det var ett slit att få alla linor rätt. Till slut kunde vi dock fortsätta ner mot IdPersätern. Jag var ganska så nöjd att vi kom över. Det hade vi nog inte fixat för några år sedan.

Vid IdPersätern hade ett gäng skotrar stannat så jag fick kryssa förbi dom ner mot spåret.. Sluggo och Getz gick som fjärrstyrda mellan skotrarna! Vi kom ner till ledkorset och spåret ner mot Drevdagen var riktigt bra uppkört. Här såg jag att Getz började bli trött. Så jag satte fram Cookie i led resten av vägen hem. Och det gick helt utan problem. Hundarna travade på och jag kunde pricka av alla de välkända bergsknallarna, myrdrogen, skogsdungarna, backarna och kurvorna. Väl nere på sjön fick Sluggo och Cookie göra en ny suverän sväng efter mina kommandon för att komma in på rätt spår. Sista biten gick hundarna riktigt raskt hem till middan. En riktigt lyckad runda.

Fredag den 5 februari.

Sista dan här uppe. Idag körde jag först PD-spannet på förmiddan en 25-km runda. Grått väder och lite vind som gjorde att spåret hade drivit igen på flera sträckor. Jag hade Sussie och Cookie i led och de gick kanonbra ihop. De är båda ganska så energiska så det blir bra driv i spannet med dom där framme. Sussie är verkligen en hund som överraskar gång på gång! Väl hemma fick gänget frukost/lunch och la sig sen ner och sussade längs kättingen.

Vid fyratiden på eftermiddag selade jag på alla hundarna och stack iväg på en ny 25-km runda. Vi skulle vara ute bortåt 2 timmar och skulle på det viset få träna lite mörkerkörning. När vi hade passerat Lekåsen fick jag slå pannlampan (LED lenser H7) och efter lite justering av inställningarna så kunde jag konstatera att den fungerade perfekt. Gav lika lång ljuskägla som min gamla halogenlampa men betydligt bredare ljusfält. Vi kom ner till IdPersätern och härifrån var skoterspåret helt perfekt. Resan hemåt gick bara bra. Det är alltid en overklig känsla att köra hund i mörker. Du anar lite skogssiluetter på sidorna – annars är det bara du och ljuskäglan med släden och hundarna i. Några km hemifrån ryckte det till i hundarna och de satte full fart. Ingen älg eller hare utan vi mötte ett annat större spann. Mötet fungerade perfekt och snart var vi nere på sjön. Sista biten hade spåret helt blåst igen så vi fick ta en liten omväg längs lite större skoterspår (som här på sjön är ca 3 meter breda). Vi hade väl bara några hundra meter kvar hem när jag såg några skotrar närma sig framifrån. De saktade inte in så jag ankrade upp och skulle gå fram till ledarhundarna när den första skotern körde rakt in bland mina hundar och stannade. Jag var helt chockad och paralyserad. Kunde detta hända? Kunde detta hända mig? När förlamningen släppte så såg jag till min skräck att Jocke låg på sidan helt platt under främre medarna på skotern. Jag skrek åt föraren att backa undan skotern. När han gjort det var jag beredd att gå fram till en illa skadad eller död Jocke. Döm om min förvåning och glädje när han reste sig upp och bara skakade på sig. Denna Jocke tycks tåla vad som helst… Värre var att de flesta hundar i spannet var helt chockade – allra helst Sluggo som gick närmast före Jocke. Frank som gick ihop med Sluggo hade fått ett litet sår på nosen. Men det var nog den enda synliga skadan. Jag skrev in förarens telefonnummer och namn på min mobil men i mitt chockade tillstånd måste jag ha klantat till det för jag kunde inte hitta det sedan. Annars hade jag absolut polisanmält honom. Jag tror inte att han var full men han hävdade att han inte sett oss. Hallå där – vad kan han ha tittat på?? Både jag och ledarhundarna hade reflexvästar. Hundarna har Troll-selar med inväv reflextråd. Sedan hade jag min pannlampa lysande rakt framåt hela tiden… Efter en del skrikande åt alla skotrar som nu var på platsen så slog de av motorerna så att jag kunde få lugn och ordning på mina skräckslagna hundar och fortsätta den sista biten hem. Väl hemma åt alla hundarna sin mat som vanligt och var sen glada att hoppa in i sina boxar. Det hade varit en tuff dag både mentalt och fysiskt för mina vovvar. Själv var jag helt förstörd hela kvällen och det tog lång tid innan jag så småningom kunde få lite sömn i ögonen. En sak är klar: Om jag fortfarande förmår starta i Polar Distans (vi får se hur hundarna mår framöver) så kommer det absolut inte att bli någon mörkerkörning.

Lördag 6 februari.

Hemresan gick som på räls. Denna dag var det perfekt väder. Typiskt när man måste åka hem! Vi stannade på samma ställe i Mora och nu stod valparna som veteraner längs kättingen under rasten. Väl hemma blev det en hel del snöskottning efter snöfallet tidigare i veckan.