Söndag 28 sept.


Vandring
Höst
Tystnaden
Skogslandet
Blånader
Fjällvidd
Korpar
Stillhet
Krispigt
Horisont
Ripris
Bekymmerslöst
Solljus
Bäcksorl
Fjärran
Tårar
Lycklig…

Tangåstugan lunch

Undrar just för vilken gång i ordningen som jag är här vid Tangåstugan?! Första gången torde ha varit vintern 1975 när jag följde Tangån från Björnholmssätern och låg i mitt orangefärgade vindskydd första natten. Fortsatte sedan i djup snö upp längs ån. Grävde ner tältet andra natten i snön vid ån.

Sedan en lång rad besök med hundar och/ eller barn. Daniels första ”fjällvandring” (för egen maskin) torde ha varit när vi gick från Morbäckssätern och tältade strax nedanför stugan här.

Denna tur började annars med ett konstaterande att bron över Storhöljan var avskuren efter höstens skyfall. Så jag fick ändra startpunkt från Björnholmssätern till Morbäckssätern. Även denna väg var illa åtgången av vattenmassorna. Men trots allt framkomlig.

Sedan blev det en drömlik vandring upp genom skogen och vidare över fjällheden ner till Tangåstugan. Allt var så där helt perfekt som du bara kan föreställa dig en kväll där du sitter lutad över kartan och planerar för kommande expeditioner.

Efter lunch gick vi vidare västerut, till en början slitsamt med uppförsbacke. Men efter ett tag planade det ut och vi kom upp på platån strax söder om Tangåfjället. Här är en stund på rygg i ripriset obligatorisk, och jag och hundarna njöt av friden och vädret och allt. Så vek vi av lite åt NV och höll höjden runt ”grytan” mellan Lissfjället och Tangåfjället. Ja, jag höll rent av höjden lite för bra, för vi kom upp lite norr om sjön 902. Nåväl, nu var det bara nedförsbacke ner mot Girån. Benen blev tröttare och tröttare, men nu såg vi målet för dagen. Det tog lite tid leta rätt på en bra tältplats men det lyckades till slut.

Tältet - det var premiär för mitt nya Unna-tält - åkte upp och alla kvällsbestyr började. Där jag satt vid lägerelden och åt min pastagryta tänkte jag på att platsen verkade väldigt välbekant. Ju mer jag såg mig runt, desto säkrare blev jag att jag tältat här förut. Och förvisso har jag varit här uppe i övre Girådalen flera gånger.

En gång med Hans på vintern. Vi tältade en bit upp på sluttningen. Jag i vindskyddet uppriggat över pulkan och Hans i det gamla Tarfalatältet. Tur att vi inte drabbades av snöstorm den gången! Sedan med Hanna då hon väl bara var ca 7 månader gammal. (Snyft) Och så när jag gick samma rutt som nu - fast åt motsatt håll - med Lillan och Tessie..

Måndag 29 sept

Morgonen var insvept i en tät, fuktig, grå dimma. Natten hade bjudit på en del småregnande. Frukostbestyren gick på rutin och ryggsäcken och packväskorna gjordes färdiga för dagens vandring. Det var till att ha kartan i ena handen och kompassen i den andra. Vi letade oss fram bit för bit och försökte hitta några hållpunkter i den grå värld som vi befann oss i.

Även i klart väder är många områden på Fulufjäll rätt svårorienterade. Det finns få karaktäristiska toppar eller andra terrängformationer som du kan ha som fixpunkter.

Till slut blev det så att jag titt som tätt var tvungen att stanna till och kolla om verkligen kompassen visade rätt. Det lär ju vara lite kris på gång när du inte längre litar på kompassen! Så jag tog ny kurs och vi fortsatte. Tidvis var vi ju tvungna följa terrängen längs lite mer lättgångna grusåsar, så kursen blev bara på ett ungefär. Så kom vi på en mosse som vi var tvungna att gå runt. Det fanns en mosse på kartan som kunde passa in, så jag tog ny kurs igen och fortsatte, lite mer säker på att vi nog var på rätt väg. Här är terrängen ganska lättgången så det gick rätt bra att gå på kompasskurs.

När vi så småningom kom upp i höjd med Giråbottnen började dimman äntligen skingras något i en svag sydvästlig vind. Nu kunde jag leta rätt på den gamla led som går från Altarringen och i SSV ner mot Norge. På kartan kallas den för Girdalsvegen. Så kom vi då upp till Altarringen. Det blåste snålt och efter en kort rast fortsatte vi ner till Tangsjöstugan. Ett par fleecefodrade gore-tex-vantar hade suttit bra just då!

Här blev det lite bekymmer för ingen av stugorna verkade vara öppen. Jag kunde klättra in genom fönstret på den mindre stugan, men efter lite strul så fick jag upp dörren till den större stugan. Snart satt jag där med alla mina grejor utspridda runt omkring. Jag kunde inte motstå utmaningen att elda i vedspisen, och efter någon timme började värmen sprida sig i stugan. Så där satt jag och myste och läste turistbroschyrer och gästboken. Hittade min notering från 24 augusti 1994 då jag var här med HP förra gången.

Men till slut blev det att packa ihop alla grejor och knalla iväg längs leden söderut. Det blev lite av transportsträcka eftersom jag gått den så många gånger förut. Dock är den här biten vandring så fin att den aldrig känns meningslös. Och det blev en rätt intressant vandring emedan skyfallen tidigare under hösten satt rätt många spår efter sig. Stora grusvallar hade spolats upp på många ställen och på andra platser låg högar av ris och mossa som spolats upp av stormfloden. Uppenbarligen hade det regnat en del även rätt nyligen, för marken var på många ställen alldeles genomblöt.

Så knallade vi på i ett grått väder och tankarna flöt omkring i diset. Och jag insåg att jag nu faktiskt blivit så gammal att jag hade fått ett eget historiskt perspektiv på tillvaron. Det gick plötsligt upp för mig att jag kunde jämföra denna vandring med hur det var fem eller tio år sedan, rent av tjugo år sedan. Att stigen och höjderna runt omkring var desamma, men att jag som gick där hade förändrats på många sätt. Kanske var jag i grunden samma naturromantiska stugvärdstyp nu som då, men bakom mig låg också många förlorade illusioner, nedtrampade i blötan. Och det kändes lite smått deppigt att tänka sig:

Ska jag gå här igen om ytterligare tjugo år? Och hur är jag då? Nybliven pensionär? Och hur är det barnen och med Gunilla? Och har jag fortfarande en hund som traskar fram jämte mig och som delar matsäck och sovsäck?

Mot sena eftermiddan nådde vi den översta skogen i Tangådalen. Spanade efter en bra tältplats och fann tillslut en liten fjälläng strax intill ån. Trots att strandbrinken här låg ca 2 m över åns vattenyta så syntes många spår efter hur vattnet strömmat över brinken och spolat bort mossan från stenar och lagt ifrån sig drivved på andra ställen. Under natten regnade det en del och stundom vaknade jag till och undrade: Det kommer väl inte en ny översvämning?!

Tisdag 30 sept

På morgonen drog jag upp blixtlåset på tältet och hälsades god morgon av en strålande sol och en frisk klar luft. Lite fukt hängde i grenarna som ett minne av regnigare väder. Och nu kunde jag verkligen till fullo uppskatta mitt nya tält. Redan när jag provade det i vardagsrummet hemma blev jag stormförtjust på direkten. Och just denna morgon kom det verkligen till sin rätt. Jag kunde öppna hela långsidan och ligga kvar i sovsäcken och käka frukost. Det blev ungefär som ett vindskydd. Närheten till naturen var överväldigande. Att tältet dessutom är lätt, rymligt, flexibelt och med många synnerligen välgenomtänkta konstruktionslösningar gör inte saken sämre.

Men även den bästa morgon får ett slut, och snart fortsatte vår lilla expedition sin vandring ner mot Tangåstugan. När vi kom dit var klockan inte så mycket, så efter en del kartstudier bestämde jag att ta en sväng söderut på Östertangen och kolla lite på Övre Bandskåran. Även om detta egentligen är en vinterled så gick det ganska lätt att gå uppför fjällsluttningen. Och när vi kom upp så övergick sluttningen i en makalöst stor fjällplatå med fri sikt åt alla håll ända bort till evigheten. Vi letade oss ner mot ravinen och började känna för lite lunch. Men ingenstans fanns det vatten! Så jag la ifrån mig packningen på fjällkanten och tog mig ner i ravinen. Här hade verkligen ösregnet levt rövare! Överallt såg man bara renspolat grus. I yttersvängarna var det stora rasbranter och här och var låg berg med ris och björkar som flodvågen slängt ifrån sig. Men nu fanns här inte en droppe vatten. Jag gick neröver några hundra meter utan att hitta den minsta lilla fuktfläck. Så till slut klättrade jag tillbaka upp på fjällkanten och återvände till ryggsäcken. En halv chokladkaka och så startade vi vandringen tillbaka till bilen. Men vi hade bara gått ett par hundra meter så stötte vi på en liten bäck uppe på fjället. Äntligen lunch!

Sedan hade vi en bekymmersfri vandring över Östertangen och ner mot leden från Morbäckssätern. Att notera är bara ett område nära bäcken där det tydligen hade varit något slags stenbrott tidigare.